Solen sken så otroligt starkt igår, så vi gav oss ut på en riktig långpromenad. Jag fick lurat med mig Anthony, som bittert ångrade sig efter vi gått ungefär en tredje del av rundan men höll ändå humöret uppe i skitlukt, backar och solsken. Jag hade satt på mig löpardojjorna, och när jag fick chansen sprang jag en bit, vända tillbaka och fortsatte promenaden med männen i mitt liv. Vill tillägga att det inte var några längre sträcker jag orkade med. Blev otroligt besviken på mig själv när jag flåsade som en dåre och hade svårt att andas efter några hundra meter. Jag hade förväntat mig att kunna löpa som jag brukade göra.. fritt, med långa kliv, styrka i benen och uthållighet. Känslan av att vara oövervinnlig. Den underbara löparkänslan. Att se utmaningen när backen kommer, att inspireras, ladda, och ta i allt man har. Riktigt så var det alltså inte. Men en dag ska jag löpa så igen. Sådr oövervinnligt.
Vi tog en sväng förbi lekplatsen i Vessigebro och Aaron hade sin första gungupplevelse. Dock inte med skyhög fart, men han verkade uppskatta det!
Idag har vi varit på Stutelid och myst med katten och hunden.