Sista gången på rytmikgruppen var idag, och jag körde hem till Caroline och Nova på morgonen för en härlig promenad bort. Väl där blev det lite bus och mys, en halvtimmes rytmik och sedan ordentlig fika med både glass och tårta och kaffe. Efter det styrde vi vagnarna ner mot stranden. Strandpremiär för lille grynet och säsongpremiär för mig! Härligt var det, helt lagom med lite halvmulet och lätt vind, men JISSES va varmt. Efter en stund styrde vi hemmåt näset igen, barnen fick lite middag, vi tjötade lite och sedan var det dags för Aaron och mig att köra och hämta upp Anthony för hemfärd. Riktigt härlig förmiddag blev det iallafall!

Åh, så härligt! Lite sommar, sol och värme! Har njutit i fulla dra och haft fullt upp senaste dagarna. Hade lite grillmys med Lovisa och Siya i Lördagskväll. Anthony jobbade halva kvällen, vilket var synd, men vi hade ack så trevligt iallafall. Gjorde en grym pastasallad och grillspett som dock blev aningen brända, men smakade attan så gott. Söndagen spenderades vi Ätraforsdammen i sällskap av Karolin och Derek. Det blev väldigt mycket spanska, och var väldigt trevligt. Karro och jag vågade oss på att doppa fötterna, men det kändes lite väl kallt för att våga sig på ett heldopp. Aaron fick gunga, promenera på bryggan och sussa i skuggan. Underbar dag som avslutades med lite Gallo Pinto på Stutelid :). Idag har Anthony jobbat halva dagen, sedan har det varit ryggläge i hängmattan, och en tupplur och nu är han iväg och spelar fotboll. Jag passade på att sola mig medans Aaron sov i vagnen i skuggan. SKÖNT att få tillbaka lite färg. Har känts väldigt jobbigt att vara så fruktansvärt vit, inte van vid det ;).

Andas. Långa, djupa andetag. Andas. Skönt. Har varit otroligt mycket det senaste, något händer varje dag, och det är verkligen fullt upp. Aaron har fått 4 nya tänder, vilket innebär att han har varit otroligt krävande de senaste dagarna. Pigg och glad, men 100% uppmärksamhet som gäller, där ibland störtgråt, gos och skratt. När han somnat om kvällarna har jag varit så trött att jag inte orkat göra någon ting alls. Bara försökt att andas.

Börjar med det allra tråkigaste. Bilen är sönder. IGEN. Påväg ner till Halmstad idag fick jag köra av motorvägen i slöinge och sedan var det inte mer med det. NBilen står på någon mack där och dfår bogseras hem, och sedan mest troligt säljas för delar, eller skrotas. Snacka om maximal otur. Ska inte ta ut det värsta i förskott, men tyävrr verkade de inte bättre än så. Helvete rent ut sagt. Faromor var guld och kom och hämtade mig och Aaron som satt uttråkade i bilen, innerligt innerligt TACK för det!! Så det blev ingen spruta för Aaron. Det blev heller ingen morotskaka hos Anna. Suckopust va trött man blir, bilar ska fungera, och sen är det inte mer med det. Nu skulle vi åter igen lite EXTRA mycket behöva en lägenhet i stan. SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLAAAAA, kan det kanske dyka upp en mysig liten trea på markplan till oss, TYP NU! Så skulle jag vara oändligt tacksam.

Och jag blir så blöt om både skor och strumpoooor. Om jag hade varit ute iallafall. Tur man har tak över huvudet och kan sitta inne och lyssna på regnet. Det är lite mysigt. Mindre kul när vi hade planerat en aktiv utedag, med strandpromenad, fika och härligheter. Vi fick planera om och nu blir det en dag på klitterbadet istället. När Anthony slutat jobba möter jag och Aaron upp honom, så tar vi oss en bad, känns helt rätt!

Jag vet att jag velat fram och tillbaka om de varit vår eller försommar. Jag bestämde mig för att det var vår här om dagen. Nu har jag ändrat mig igen. Det är försommar. Det är härligt, härligt, härligt. Idag var det avslutning på babysimmet, men förhoppningsvis blir det några fler gånger nu i vår. Efter mycket plask, skratt, dopp, spark och sim somnade ungarna sött i bilen (Nova och Aaron) medans vi inhandlade föda. Caroline styrde bilen mot stutelid och det blev en riktigt bra dag! Vi åt gott i trädgården, efter barnen ätit styrde vi ut vagnarna i skogen med fika nerpackat och svante i koppel. RIKTIGT MYSIGT. Vi fick nog lite färg allihopa, även om vi gjorde så gott vi kunde för att skydda de små, så är det omöjligt att helt undvika solen. Aaron med hans pigment har redan hunnit få lite färg på kinder, händer och fötter.

....För att det faktiskt är vår och inte försommar. Om några veckor får det lov att vara försommar. När alla träden är gröna, när man kan bli sugen på att doppa tårna i ätrafors dammen för att snabbt ångra sig efter att ha mött iskallt vatten. Det får vara försommar när jag känt första grillen tändas och avnjutit en väl grillad köttbit. Det för vara försommar när man nästan kan åka till stranden och sola. När man kan sitta i bikini utmed en husvägg. När man kan ta en promenad i skjorts. Då får det vara försommar. Än så länge får jag nöja mig med att det är vår, och det är härligt.

Det är frågan. Aaron och jag har varit ute på en långis med Svante och plåtat en massa sommartecken. Det var visserligen bara jag som höll i kameran, men Aaron blev ett utmärkt motiv, som vanligt. Anthony har jobbat, vi har ätit pinto till lunch, snart är det kaffe dags och sedan far jag iväg till jobbet för att tjäna lite pengar. Har egentligen ingenting alls att skriva, mer än att jag har haft en bra vecka, återfått mycket energi och bara umgåtts med personer som jag tycker om! I onsdags hämtade Caroline och Nova upp mig och Aaron och vi styrde mot babysimmet för att plaska i vattnet. Ja, ni läste rätt. De kom och hämtade oss! Guuuud vilka underbara, fina människor de är! Aaron plaskade som en dåre, hoppade från kanten och doppade hela sig i vattnet. Plask plask, skratt och lek. Helt fantastiskt att se, nu är det bara en gång kvar på denna terminen. Efter simmet kilade vi in på MAX och lunchade medans sötnosarna sussade sött bredvid, vilka guldungar! Jag tror aaron gått å kärat ner sig i Nova, då hon fick en stooooooor puss när de träffades i måndags. Nåväl, tillbaka till där jag var. Efter lunchen körde de Caroline o Nova hem mig och Aaron igen, ÅHH, va fina ni är. Det blev lunch för de små hos mig, och sedan en tupplur, besök av Faromor, och så vidare till jobbet. Nu rör jag till det ordentligt, men måste ju få med att jag tog min sista promenad med Emma på mycket länge, i sällskapet befann sig även Anna. Emma har nu alltså landat i Zakhyntos och ska vara reseledare där i minst 6 månader. Följ henne blogg vettja; http://helloosunshine.blogg.se. Vet inte om hon kommit igång att skriva än, men där finns hon iallafall, när man vill ha en uppdatering om du livet leker i Grekland.

att skriva ett par rader de få stunderna som blir över. Aaron sover sedan 10 minuter tillbaka, han slocknade som en klubbad säl efter vällingen, verkade allmänt nöjd med dagen. Anthony spelar match i ösregnet och jag njuter av lite EGEN tid. Händer mycket sällan nu för tiden, och jag är tacksam varje dag att det inte är tvärtom. Är just nu allmänt nöjd med livet, Aaron strålar som en sol och blir bara finare och finare för varje dag som går. Anthony trivs utmärkt på jobbet, kunde inte passat honom bättre tror jag. Min lilla familj är det bästa i hela världen.

Helgen har bjudit på ett par smakprov på sommaren, och det smakar plågsamt gott. Kusinkalas hos familjen Nilsson på eftermiddagen och sedan var det underbar kvällssol hemma hos Marike där ett fint gäng glada tjejer och killar hade samlats för att umgås med underbara Emma som beger sig till Zakhyntos på torsdag och spenderar sommarsäsongen där. Hon kommer vara saknad! Kvällen var superlyckad, och lite spontant avslutades den med en utgång på Harrys. Jag höll som vanligt i bilnycklarna, men hade ack så trecvligt i alla fall. Aaron sov sött hemma hos mormor och morfar medans vi roade oss. Fantastiskt fina vänner har jag. Vi drog hem när vi hade som roligast, för det ä'r ju precis i det ögonblicket man ska åka hem. Planen att gå ut på krogen var inte speciellt genomtänkt eftersom mitt alarm ringde klockan 6 på morgonen och jobbat kallade. Det blev dock endast ett kort 4 timmars pass, och jag kunde gå hem med gott samvete klockan 11.

Aaroncito mi chiquito. Mi amorcito. Mi godito, Mi principe. Han växer så det bara knakar, FORTFARANDE. Så rund och god och glad. Jag skröt ett tag med att han kunde vinka så fint. Han har helt slutat med det. Antagligen för att jag tjatade hål i öronen på honom med mitt "HEJJ HEJJJJJ AARON", dag in och dag ut. Nu har jag slutat vinka i tid och otid, och hoppas på att han ska börja igen, eftersom att det är SÅ sött. Förövrigt har han fått två tänder där uppe. Det lustiga är att han har fått de två som sitter jämte mittentänderna, vilket är lite skumt, eftersom mittentänderna inte syns till ännu. Dock är jag helt säker på att de gömmer sig under de svullna tandköttet som gör så oerhört ont att nudda vid. Så de tittar nog också fram snart. Lilleman har varit förkyld i en EVIGHET nu, näsan rinner, det rosslar i halsen och han hostar. Antagligen så hänger det väl lite ihop med att grynen tittar fram. Just nu sitter en måttlig frustrerad kille på golvet och försöker för vilda livet ta sig frammåt utan resultat. Några ynka centimeter hoppar han fram på rumpan, men det där med att krypa, har han inte kommit underfund med ännu. Har en känsla av att jag ska vara hyffsat tacksam över det. Snart lär jag får springa som en dåre mellan kontakter, sladdar, farliga prylar och vassa föremål. Mycket att upptäcka som liten ju. Förutom att sitta och hoppa på rumpan så är favoriten att promenera runt. Helst hela tiden. Då är han stolt som en tupp och på bästa humör. Men det blie ju lite jobbigt för både rygg och knän att gå böjd över en liten Aaron som vill ut å gå. (Jag får alltså hålla i händerna, medans han tassar fram).

Den tog mig, bröt ner mig i små bitar, avlägsnade sig, fick mig att se hopp och tillfriskning. Den tog ny sats och i ett endaste svep fick den ner mig igen. Allt jag byggt upp rasade. Jag mådde skit. Kunde knappt röra mig. Halsen var tjock, näsan täppt och min kropp kändes 110 år gammal. Jag kunde inte sova. Jag kunde inte vara uppe. Jag led. Jag kom igenom det! Nu är jag på bättringsvägen. Jag ser mållinjen. Snart snart snart, är denna förbannad influensan övervunnen. Jag hostar värre nu, får inte sova. Snuvig, men feberfri. Pigg men ack så kraftlös. Snart Snart snart... Okej, lite väl dramatiskt inser jag när det faktiskt bara handlar om influensan. Men för ett tag kände jag mig mycket liten och hjälplös.

Det har varit en bra Påskhelg. Man kunde givetvis önska bättre väder, men tyckte ändå att självaste påskafton bjöd på acceptabelt väder. I helgen har jag träffat en väldig massa gamla goa vänner, min härliga familj och inte minst min underbara syster som jag saknat SÅ mycket, hon är ju givetvis en del av familjen, men ville understryka liiiite extra att jag saknat henne!! Hon är förövrigt fortfarande hemma! Jag spenderade påskdagens morgon med att jobba mellan 7 och 11, sedan hade jag turen att åka på någon slags dags-kräksjuka. Anthony var lite krasslig, och Aaron förkyld. Så resten av dagen gjorde vi nästan ingenting alls. Imorgon börjar Anthony jobba på riktigt! JA, det är SANT! Ansvarig för frukostbuffén 5 dagar i veckan på Strandbaden. Jag har dessutom fått nys om en lägenhet. Den verkar perfekt. Men jag hoppas inte på någonting alls. Det har inte varit någo vidare upplyftande att hoppas en massa på lägenheter i vår. Men på något sätt så känns det som att det varit meningen. Snart dyker det upp något som är till OSS.

Lille prinsen har gått å blivit sjuk. Tror dock redan det är på bättringsvägen igen, men åkt på en rejäl förkylning och feber. Trots det finfina vädret har vi spenderat dagen i ryggläge i soffan, Aaron i magläge på min mage. Har varit varmt, mysigt och välbehövligt (för Aaron).

Solen sken så otroligt starkt igår, så vi gav oss ut på en riktig långpromenad. Jag fick lurat med mig Anthony, som bittert ångrade sig efter vi gått ungefär en tredje del av rundan men höll ändå humöret uppe i skitlukt, backar och solsken. Jag hade satt på mig löpardojjorna, och när jag fick chansen sprang jag en bit, vända tillbaka och fortsatte promenaden med männen i mitt liv. Vill tillägga att det inte var några längre sträcker jag orkade med. Blev otroligt besviken på mig själv när jag flåsade som en dåre och hade svårt att andas efter några hundra meter. Jag hade förväntat mig att kunna löpa som jag brukade göra.. fritt, med långa kliv, styrka i benen och uthållighet. Känslan av att vara oövervinnlig. Den underbara löparkänslan. Att se utmaningen när backen kommer, att inspireras, ladda, och ta i allt man har. Riktigt så var det alltså inte. Men en dag ska jag löpa så igen. Sådr oövervinnligt.

Vi tog en sväng förbi lekplatsen i Vessigebro och Aaron hade sin första gungupplevelse. Dock inte med skyhög fart, men han verkade uppskatta det!

 

 

 

 

Idag har vi varit på Stutelid och myst med katten och hunden.