2013

Har varit innehållsrikt utan dess like. Vi har vart med om både det ena och det andra, och har satts på prov vid mer än ett tillfälle. År 2013 började med kyla, snö och mörker. Pappa behandlades med strålning och cellgifter, krigade mot cancern, den vidriga sjukdomen. I februari fick vi in lite solsken, ett besök till costa rica gick av stapeln och vi kunde äntligen träffa familj och vänner på andra sidan jorden. Mars och april blev två långa och trista månader med ytterligare ett cancerbesked i familjen. När sommaren började kändes allt lite trevligare, jag fick nytt jobb, behandlingarna var klara, Aaron började trivas ännu bättre på dagis, vi fick en härlig skatteåterbäring och kunde boka biljetter till costa rica igen. Det blev en varm sommar med många dagar vid havet med familj och vänner. Anthony jobbade otroligt mycket, och Aaron blev passad av både vänner och familj för att vi skulle kunna pussla ihop det när dagis var stängt. 

Hösten har gått otroligt fort, och även den har varit ovanligt varm, härligt tycker vi! 2013... Aaron har fyllt två år, har börjat prata och räkna, pysslar och fixar, han har blivit en stor pojke i år. 

Vad har jag då lärt mg? 
Jag har verkligen lärt mig vilka som är ens äkta vänner, har lärt mig vilka jag kan lita på, vilka jag vill ha kvar i mitt liv, och vilka som jag inte tänker lägga någon energi på. Jag har lärt mig att man inte KAN kontrollera allt, ibland måste man lita till att andra kan och gör sitt jobb. Jag har lärt mig mycket om förväntningar. Om att man ibland måste reglera sina förväntningar. Om att man ibland har alldeles för höga förväntningar på medmänniskor, vilket oftast resulterar i en stor besvikelse. Mest av allt har detta året gjort oss ännu starkare, känns nästan som om vi vore oövervinliga ibland. Förväntningarnas år.  2014 då? Återstår att se hur det blir, men känner mig säker på att det kommer rivstartas med en hejdundrande semester iallafall. Kanske blir det ett nytt boende till våren eller sommaren, om vi har turen på vår sida. Ett körkort till i familjen kanske och hade ju absolut inte varit fel med ett fast jobb eller två, men det kansker att ta i. 


Kommentera här: